The Monarks

Satin, 26 juli 2006

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle säga att jag är en hänförd royalist. Bara själva tanken känns bra befängd. Men efter att ha hört rockgruppen The Monarks lira på Satin, denna varma julidag, så är jag tvungen att abdikera och erkänna att jag blev smått lyrisk.

Visserligen kan jag betraktas som en aning partisk i min bedömning då jag känner gitarristen Daniel Bjäred som en god och ytterst trevlig studiekamrat på Universitetet - men en person gör sällan ett helt band. Även om han råkar vara ett enormt energiknippe på scenen så är det ändå gruppens sammansättning och utveckling som imponerar.

Jag har hört och sett gruppen sporadiskt mellan åren. Det har blivit en demotejp hit och någon torgspelning dit. Trots att gruppen alltid låtit väldigt tajt och låtarna känts intressanta så verkar det som om det aldrig riktigt lyft för bandet. Kanske beror det på att de tidigare haft svårt att finna sin genre. Även om det kan låta tråkigt och stereotypt så är det kanske på det viset att varje band måste finna sin nisch för att riktigt kunna blomma ut och lyckas.

Nu tycker jag att gruppen har funnit sitt egna sound. Det finns en helhet och samtliga låtar är riktigt, riktig bra. Det är inte bara i replokalen som låtarna gör sig, de funkar väldigt bra live också.

Min personliga favorit är fortfarande den gamla hiten ”Me And The Devil”, men några nya låtar som ”A New Start” och, ledaren av den lokala dagstidningens lista över demotejper – Örebrotoppen,  ”Everybody Loves A Winner”, har potential att bli framtida favoritlåtar. De svänger gott under sommarsolen.

Scenmässigt imponerar gruppen med en stark utstrålning, främst genom nämnda Bjäred och bandets starke sångaren, Martin Norström – som jag tror kan ha en lysande framtid inom stå-upp-komik branschen utifall musikkarriären inte skulle lyckas till fullo. Han charmar publiken med både en bra sångröst och trevligt mellansnack. De övriga i bandet - trumslagare Mikael Läth, gitarrist Michael Henriksson och basist Urban Blückert gör också de sitt absolut bästa för att lyfta fram The Monarks musik till oanade höjder.

Av kvällens spelning fanns det inte mycket att klaga på – jo, föresten. När jag tänker efter lite extra fanns det två saker som inte var bra.
1) Jag ville höra mer av The Monarks. De kunde gärna fått spelat en halvtimme till. Eller åtminstone bjudit på en eller två extranummer. Det hade varit kul. (”Swim” är en magisk avslutningslåt)
2) Allt för få människor hade kommit för att ta del av denna afton. Samtliga band som spelade under kvällen, This Morning Orchestra, The Cockpits och The Monarks, förtjänar större publik. Så pass bra är banden. Jag kan bara hoppas att det var det vackra vädret och uteserveringarna på den stundande Örebrofesten som lockade bort publiken och inte Rix FM Festivalen.

Skulle gärna vilja se The Monarks på någon festival i sommar, eller till hösten. Det är gruppen värda. Eller så får det väl bli en och annan spelning i Örebro med omnejd i vinter så att man kan få avnjuta riktigt bra livemusik. Det är vad jag hoppas på i alla fall.

 Nicklas Ahlstrand